Jag upplever att vi alla har indoktrinerats i ett visst tankesätt kring vad som är viktigt kring levnadsstandard. Man måste köpa en bostad, ha två relativt nya bilar, åka på utlandssemester minst en gång per år osv. Det är en avvägning som varje familj måste göra och jag dömer inte andra för att de väljer att båda heltidsarbeta för att ha den levnadsstandarden, men man ska vara medveten om att det är ett val man gör. Jag hör många uttrycka att de önskar att de också skulle kunna vara hemma mer med barnen men att de inte har råd, de känner att de inte har ett val. Vad jag försöker säga är att det för de allra flesta går att leva på en heltidslön eller i alla fall mindre än två heltidslöner. Man kanske inte kan åka på utlandssemestrar eller ha nya bilar men man får mycket annat istället.

Ett av de vanligaste motargumenten jag möter kring att vara hemmamamma är att man då får en väldigt dålig pension. Jag har en del tankar kring det här. Jag hoppas verkligen inte att det är det här som stoppar kvinnor att vara hemma med sina barn men jag är rädd för att det är det.

För mig känns det väldigt märkligt att välja bort att vara hemma med barnen (som jag vill) mot att få mer pengar i pension om 40 år. Det är inte säkert att jag kommer leva tills min pension. Ingen av oss är garanterad morgondagen. Missförstå mig inte nu, jag tycker att det är oerhört viktigt att förvalta sina pengar väl och att tänka på framtiden när det gäller ekonomi. Jag och min man sparar privat för pensionen och planerar på att öka det sparandet längre fram efter att vi förhoppningsvis köpt en bostad. Gud säger att vi ska vara goda förvaltare. Vi försöker att vara sparsamma med de pengar vi har för att de ska räcka så långt som möjligt men pengar är inte det som främst styr hur vi lever våra liv. Det är det Gud som gör.

Guds kallelse till mig är viktigare än en bra pension. Jag lever inte för min framtida pension utan jag lever för Gud. Jag har väldigt svårt att se att jag när jag är pensionär kommer att ångra mitt val att vara hemma med barnen. Här och nu finns mina barns behov, det är viktigare för mig än att jag ska ha massa guldkant på tillvaron som pensionär. Jag ber och hoppas att jag den dag jag är pensionär har god relation till mina barn och andra människor som jag haft tid att investera i och att jag känner mig rik på det sättet.

Och till er som är yngre än mig. Jag vill ge er ett råd. Skapa inte kostsamma vanor och dra inte på er stora löpande kostnader som kommer hindra dig eller din fru från att vara hemma med era framtida barn (om det är det ni önskar). Köp inte ett hus och ta stora billån som kräver två heltidsinkomster. Försök hålla utgifterna på en nivå som är möjlig att bevara även när en av er inte arbetar eller ”bara” arbetar deltid. Jag menar inte att man behöver leva asketiskt. Lita på Gud och var medveten och ekonomisk.