Jag upplever att det råder en stark förskolenorm i vårt samhälle och att detta ställer till det för oss som vill ha barnen hemma istället för på förskolan längre än tills barnet är 1-1,5 år. I det här inlägget ska jag ta upp två anledningar som jag upplever är de två största som sätter käppar i hjulet för oss som inte vill ha barnen på förskola.

En av de stora anledningarna jag brukar höra till varför föräldrar inte är hemma längre med sina barn eller går ner i tid på jobbet är ekonomi, man upplever att man inte har råd helt enkelt. Det finns mycket att säga om det uttalandet också, för jag tror att många som uttrycker det egentligen skulle ha råd att gå ner i tid eller vara hemma helt. Men oavsett är deras upplevelse att de inte har råd.

Det går enorma mängder skattepengar varje månad till att subventionera förskolan. En förskoleplats kostar ca 14000 kr/månad för ETT barn. Skatten jag och min man betalar in går till att föräldrar inte ska behöva betala så mycket för förskola till sina barn. Men vi som väljer att inte ha barnen i förskola vi får ingenting trots att vi sparar samhället mycket pengar. Så som systemet är uppbyggt så stärks förskolenormen väldigt mycket. För de allra flesta behöver göra väldigt stora ekonomiska uppoffringar för att inte ha barnen i förskola om de ens skulle ha råd med det överhuvudtaget. I många andra länder får föräldrar som har barnen hemma en ersättning för det.

Den andra anledningen är socialt. Att nästan alla barn över 1,5 år går i förskolan gör att det inte finns så många andra barn att leka med som är äldre än 1,5 år utanför förskolan. Det är svårt att hitta människor att umgås med på dagarna som är i samma situation. Min äldsta dotter har flera gånger uttryckt att hon vill leka med de stora barnen när vi träffar bebisar. Även om någon är föräldraledig med en bebis så är storasyskonet på förskolan. Hade fler haft sina äldre barn hemma så hade det funnits fler att umgås med och jag tror att det hade varit lättare att vara hemma med barnen under en längre period än vad det är nu.